Hjälp

Jag funderar ganska ofta på vem jag egentligen är. Det är en svår fråga och jag är definitivt inte ensam om att fundera över det. Har jag en bra dag så upplever jag mig själv som trevlig, ganska lugn och skötsam, kreativ och som en tämligen normal 21-åring. Om jag har en dålig dag så är det inte mycket rätt på mig. Då känner jag mig milt uttryckt som en jobbig människa som inte är bra till så mycket, som har en negativ livssyn och är väldigt tillbakadragen och reserverad. Jag vet verkligen inte vilken av dessa bilder som stämmer, det finns säkert lite av båda som är jag men ofta vet jag inte heller om detta ens faktiskt är jag. Är det någon annan som vet? Upplys mig gärna i så fall, brev, samtal, sms eller vad som helst tas tacksamt emot.

Livet är ett läskigt påhitt som man inte ska syssla med ensam. Det är väl inte heller tanken i och för sig men jag har en tendens att stänga ute människor ur mitt liv. Jag pratar förstås med folk och vänner och bekanta men jag släpper inte riktigt in dem. Det är ett problem jag har, jag har svårt för att lita på andra. Det är ganska dumt, varför gör jag så?

Det är kaos just nu och trots att det känns lite hemskt att säga det så är jag glad att det egentligen inte har någonting alls med mig att göra. Hej då.

Framtiden och baktiden och sånt.

De senaste veckorna som gått har jag funderat mycket på vad det är jag vill egentligen. Jag har gått i skolan i stort sett hela mitt liv och är färdig med det så kallade grundläggande. På gymnasiet gick jag barn- och fritidsprogrammet och det ångrar jag inte en minut av, det var tre av de bästa åren i mitt liv. På sätt och vis. Tror jag. Men jag är inte längre intresserad av att jobba inom det området. När jag var liten var det mycket djur, jag har alltid tyckt om djur. Jag ville bli veterinär. När jag var sju eller åtta år började jag rida och fastnade för det ganska fort. Jag slutade rida när jag var runt sexton, sjutton år för att skolan tog för mycket tid.
     I höstas när jag hade lov så hade jag lite svårt att sova en natt (visserligen som de flesta andra nätter, klockan är ändå kvart över tolv nu och jag har skola imorgon, skit också) så jag googlade runt på olika utbildningar i hopp om att hitta något som jag kanske eventuellt kunde vara åtminstone lite intresserad av. Jag snubblade in på en djurskötarutbildning på 42 veckor i Dingle. Tyckte att det verkade intressant så jag läste lite mer om det, sedan glömde jag bort det ett tag. Men nu de senaste veckorna har det dykt upp igen och jag har blivit mer och mer intresserad av det och tycker att det skulle vara både roligt, spännande och givande. Jag tror att en djurskötarutbildning är precis det jag vill göra just nu. Eller ja, jag ska väl gå färdigt på Helsjön först men efter det vill jag nog gå en djurskötarutbildning. Det tror jag.
     Något annat som jag verkligen vill är att börja med hästar igen. Så mycket att jag faktiskt har drömt om det åtminstone hälften av nätterna den senaste veckan. Det är något jag verkligen saknar nu, mer och mer, och det skulle vara så roligt att återuppta det. Förhoppningsvis skulle det kunna gå att slå ihop det med djurskötarutbildningen, vem vet? Kanske är det till och med vägen som leder till tillfrisknande. Man kan ju alltid hoppas.

The brick walls are there for a reason.

Jag spenderade det här året som ett spöke och jag är inte säker på var hemma är längre, jag vet inte vart jag hör. Jag har inte känt mig hemma någonstans på länge och därför blir det svårt när folk frågar om jag ska hem över helgen och liknande. Oftast svarar jag ja men mest bara för att slippa ha långa utläggningar om varför jag inte kallar platsen jag ska till hem.
Jag vet inte heller vad som är hem i min personlighet eller vem av alla mig som faktiskt är jag. Är det sjuka jag mitt riktiga jag? Är jag något annat än mina psykiska besvär? För andra skulle svaret på den frågan komma enkelt, men för mig gör det inte det. Jag har haft mina psykiska problem så länge nu att det är det jaget jag känner till och är van vid. Är jag den introverta snart 21-åriga personen som hellre sitter för sig själv än träffar folk? Är jag verkligen den som funderar för mycket, har ett ganska pessimistiskt tänkande och som blir nervös så fort det handlar om att interagera med andra människor? Ibland blir jag alldeles överrumplad av att folk lägger märke till min närvaro för oftast känner jag mig så irrelevant att jag glömmer bort att jag faktiskt existerar. Är det verkligen jag? Jag tror det. Det är åtminstone den person jag känner till och tvingas umgås med varje dag. Jag skulle väl kanske kunna ändra på det jag inte trivs med hos mig själv men det är svårt att göra det på egen hand och muren jag har byggt upp är alldeles för hög och tjock för att folk ska kunna ta sig in. ”Tänk lite positivt istället!” säger folk när de läser vad jag skriver eller hör vad jag säger, men vet ni vad? Positivt tänkande hindrar banne mig inte skepp från att sjunka, så det så.

Känslor, berg- och dalbanor och tack

Jag är och har alltid varit en väldigt känslig människa och visst kan det vara en bra sak, men i de allra flesta fall avskyr jag det. Ofta sätter det krokben för mig och får mig att reagera och agera på sätt som jag absolut inte vill, och med en hjärna som är överaktiv på helt fel saker så är det lätt att fastna i jobbiga känslor som är bekanta eller till och med välkända men inte riktigt välkomna. Och tänk att ett nej kan tackla en människa så otroligt hårt trots att man väntade sig det, visst är det konstigt? Något mer som är konstigt är att jag har en tendens att ljuga för folk som jag bryr mig om och tycker om för att de inte ska oroa sig, hur dum får man vara egentligen? Att det sedan inte alltid går så bra och att det finns de som faktiskt genomskådar mina dåliga lögner är en helt annan sak.

Jag vill ändå tacka de människor som åker med mig i min känslomässiga berg- och dalbana eller åtminstone står och väntar på mig medan jag åker den. Tack för att ni får mig att skratta, för att ni bryr er om mig, för att ni pratar med mig, för att ni hälsar på mig, för att ni bjuder hem mig, för att ni accepterar mig trots att jag är som jag är, för att ni ibland hjälper mig att förstå att jag kan och orkar mer än jag tror, för att ni låter mig vara en del i era liv, för att ni ställer upp och för att ni är så himla bra. Jag uppskattar er så förbaskat mycket! Ni är guld!

Ont

Det är svårt att sova när man är förkyld och inte kan andas. Det hela är ganska skumt, jag brukar inte bli sjuk så ofta, jag brukar mest samla på mig en massa skit och virus som väntar till någonstans i början på sommaren innan det knockar mig. Nu har jag varit sjuk flera gånger på bara några veckor. För tre veckor sedan hade jag öroninflammation, samtidigt och före det hade jag mycket huvudvärk och för ungefär två och en halv vecka sedan svimmade jag utan att veta varför. Igår blev jag superförkyld och idag känns det som att jag har korkar i näsan, pinnar i öronen, ett rivjärn i halsen och en elefant på huvudet. Alla mina muskler är dessutom helt döda, det gör ont överallt.
Ett fantastiskt fenomen ändå, förkylning. Det kan få mig att vilja gå och dränka mig själv. Vilket dåligt psyke jag har, jag skulle definitivt inte klara av att ha någon allvarlig sjukdom...

Bekvämligheter

Tidigare ikväll när jag var ute och tog en liten del av min dagliga dos av frisk luft var det ganska kallt och blåsigt. Jag gillar inte riktigt av kombinationen av mörker, blåst och regn och kände mig därför väldigt obekväm och paranoid. Jag tittade lite snabbt på regnet i ljuset av gatlyktan och trodde för en stund att det var snö och kände mig avsevärt mycket lugnare. Som tur var så var det inte snö, jag tycker det fortfarande är för tidigt för det (and with that being said så kommer det antagligen snöa imorgon bara för att reta mig). Jag vet inte riktigt vad det är men det är något med att titta på fallande snö som gör mig lugn, trots att jag avskyr snö egentligen. Ur mitt perspektiv är snö bara blött, kallt och mest i vägen, men samtidigt är det något med det som gör att jag kan slappna av på sätt och vis. Jag antar att det är på samma sätt med vissa tankar och känslor. Många gånger kan jag känna mig väldigt bekväm i hur jag mår trots att det inte är ett stämningsläge jag skulle rekommendera. Andra gånger kan jag känna att jag vill ändra på allt, att jag vill må oförskämt bra men jag vet inte hur och då är det lättare att krypa ner i det där välbekanta hålet som jag möblerat, fixat i och pyntat i flera år. Emellanåt kan det faktiskt vara ett ganska trevligt hål att vara i.

Potatisdag

Idag har varit en sån där konstig dag. Ibland känner jag mig så fruktansvärt obekväm vad jag än gör, jag vill inte vistas bland folk, vill inte att någon ska prata med mig och jag vill knappt att någon ska titta på mig (just det, det kallas social fobi). Att få det att gå ihop i hjärnan och stå emot den ständigt påträngande känslan av att det hade varit så mycket skönare att ligga kvar i sängen och sova halva dagen är inte riktigt lätt. Det är lite som att försöka skala en potatis med en annan potatis; det är inte kul, det går inte och det enda man vill göra är att gråta. "Varför använder du inte bara en potatisskalare?" säger folk då och ger en ännu en potatis. Jag får inte ihop det.

Jag lyssnade på en föreläsning med Cajsa Tengblad idag. Jag har hört den tre, fyra gånger tidigare men den är fortfarande lika bra. Den handlade om självbild och synen på sig själv, kort sagt. Hon nämnde att det är sällan man ställer sig vid spegeln det första man gör på morgonen och säger "Tjena snygging!". Det förde mina tankar tillbaka till min morgon. När jag såg mig i spegeln i morse såg jag Jabba the Hut titta tillbaka på mig. Fantastiskt. Vissa dagar kan man bara inte vinna.